Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 133 —
Den starka luften stack mig i ansikte och
kinder, och omkring mig förnam jag ett dån
som af brusande vattenfall, frampiskade af
rasande vindar. Jag såg klippornas konturer blåna
och svartna i fjärran, när stormen dref skyarne
i vild jakt fram öfver himlen, som lyste blå
genom söndertrasade moln. Och när jag kom fram
till vårt lilla, hvita hus, som låg ytterst på den
västliga udden, långt borta från klungan af
andra människors boningar, då såg jag för första
gången hafvet.
Jag stod länge och blickade ut öfver detta
haf, som jag ändtligen hade nått, och när jag
kom in i våra rum, såg jag att mina egna
fönster visade samma utsikt, som jag nyss hade
lämnat, endast att hafvet syutes hafva kommit
mig ännu närmare. Åter stod jag stilla och visste ej
hvad som i detta ögonblick försiggick inom mig.
Men i samma nu föll min blick på min hustru.
Hon stod ensam vid fönstret och såg ut, och i
ett ögonblick slog det mig, att allt hvad som
under veckor sysselsatt mina tankar, all
öfverretning, allt tvifvel, all list, all beräkning, hela
kampen för att tvinga min hustru att känna
som jag — allt detta hade jag glömt, sedan jag
satt min fot på den klippiga ön. Nu stod hon
där, och jag visste icke, om våra tankar i detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
