Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 134 —
ögonblick reste sig till kamp mot hvarandra
eller möttes.
Då vände hon sig om, och jag såg att
hennes ögon voro fulla af tårar. Hon räckte sin
hand emot mig, jag tog den, och tillsammans
stodo vi och blickade ut öfver vattnet. Vågorna
vräckte upp öfver stenarna under våra fönster
och så långt ögat nådde, syntes endast de hvita
böljornas kammar mot den mörka hafsytan och
de små skären, mot hvilka hafvet bröt. Som
kaskader af hvitt skum störtade vågorna mot
höjden, pressade fram af tyngden från hela
hafvet, som från väster låg på. Det var ett uppror
fullt af lugn kraft, ett stort utbrott, som bar
inom sig något af lifvets eget fulla jubel.
Inför detta uppror lade sig mitt eget uppror
till ro, och med min hustrus hand i min, kände
jag, att vi båda varit på väg mot hafvet och på
olika vägar nått fram. Vi talade icke ett ord,
men vi stodo där länge, och det som varit dog
inom oss. När vi somnade in, hörde vi ännu
stormens och vågornas dån i våra öron, och när
dånet upphörde, vaknade vi, emedan tystnaden
stört oss.
Utanför våra fönster låg hafvet stilla och
stort i lugna dyningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
