Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 140 —
är så långt, att det synes förtona i det oändliga,
och ingen kan se dess slut. I handen håller
döden en klocka, och man ser, att den nyss
har klingat. Man ser det, ty det sitter en
ålderdomsbruten kvinna vid vägen och sträcker
bönfallande sina händer mot den obeveklige,
som utan att se till sidan, går henne förbi.
Men nära bakom döden står ett ungt par, som
älska hvarandra. I den unge mannens öra har
dödens klocka ringt, och förtviflans
kärleksarmar kunna icke hålla honom kvar. Dödens
tåg går vidare, och när den platsen kommer,
som är öppen för honom i tåget, skall han
följa, och hans plats på jorden skall stå tom,
och ingen längtan skall räcka till att kalla
honom tillbaka. Men där tåget synes sluta,
skymtar som en dager af morgonrodnad.
Sådan är taflan, och denna hade mamma
medtagit till det yttersta skäret bland andra
taflor och fotografier, med hvilka hon prydde
vårt nya sommarhem, och på en fotografi af
denna tafla var det, som Sven en gång stirrade,
när han frågade mamma:
— Hvad är det?
Och mamma berättade sagan om den
grymma döden, som kommer och tar bort den, som
är ung, och lämnar kvar den gamla, som tigger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
