Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 139 —
man med den, hvilken dag för dag gaf honom
mer, än när hon endast gaf honom lifvet, kunde
Sven heller aldrig tänka sig annat, än att allt,
hvad som växte, undrade eller log inom honom,
skulle han pladdra fram lika naturligt och
enkelt, som det kom.
Kanske fanns inom honom, fast han aldrig
kunde uttala den, också ett slags aning, att han
icke hörde hit? Kanske band honom denna
aning, ehuru omedvetet, ännu starkare vid henne,
som lefvat länge med samma känsla gömd
under sin lefnads lycka? Hvem kan svara på
detta? Eller hvem kan försöka att svara?
Ingen. ’Endast tystnaden sväfvar öfver blommande
grafkullar.
Men visst är, att lille Sven en gång hade
funnit en tafla på sin mammas vägg, och när
han sett på den en stund, tog han ned den och
såg på den tyst, som om han mött något nytt,
inför hvilket hans förstånd stod alldeles stilla.
Det var ingen tafla efter nutidens smak.
Det är föga konst i den, och den berättar en
saga. Det är en saga, som kallas dödståget. På
en vidsträckt hed går döden fram. Han är klädd
i en hvit kåpa, som döljer benranglet, men
lämnar dödskallen bar. Honom följer ett långt tåg
af unga och gamla utan åtskillnad, och tåget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
