Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 142 —
Men det hade händt Sven en sak till och
det var under vintern. Då hade han fått följa
med på teatern och se en pjes, som spelades
på en söndags förmiddag, då Sven kunde få
vara uppe och inte behöfde föras hem för att
gå och lägga sig. Det var Strindbergs
»Lycko-Per», som gafs, och Sven förstod nog inte
mycket af pjesen, men han hade roligt på sitt sätt.
Han hade så roligt, att han smittade alla, som
sutto omkring honom.
Men så kom den scen, där döden visar sig
för Lycko-Per, och då blef Sven tyst. Ingen
hade tänkt på, att denna scen fanns där, eller
att den öfverhufvud kunde göra ett sådant
intryck. Men allt, som sedan följde, brydde Sven
sig icke om. Och när någon efteråt frågade,
hvad han sett på teatern, så svarade han bara:
— Jag har sett döden. Den var ett stort
långt benrangel och kunde tala. Och så höll
den en lie i hand.
Detta minne satte nu Sven samman med
taflan om dödståget. Det enda gossen aldrig
kunde förlika sig med, var, att när han såg
döden, hade han en lie, men på taflan ringde
han i en klocka. Eljest var det som om
minnet från teatern, bilden på taflan och mammas
saga för barnet smält samman till ett.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
