Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 143 —
Ouppbhörligt brukade Sven tala om detta.
Denna bild hade satt sig fast i hans fantasi med
en intensitet, som ingenting syntes kunna
utplåna. Och han berättade för hvem som ville
höra på om döden som kom emot Lycko-Per
och hotade att taga honom, men som fick gå
igen, därför att Lycko-Per bad honom så
vackert. Han berättade därom, så att han ryste
själf endast vid minnet, och om döden i lefvande
gestalt uppenbarat sig för honom, kunde han ej
blifvit starkare gripen.
Men hans vänner på skäret tyckte det var
underligt, att ett så litet barn kunde tala om
sådant. De gjorde aldrig narr af honom, utan
hvad han berättade stärkte hos dem blott
känslan af något underligt skärt och fint, som de
gärna togo på armarna och buro öfver bergen.
Och Sven lät icke störa sig i sin lycka af
dessa sagor. Han var så förtrolig med dem att
de endast syntes följa honom, som skuggan
följer det lifliga solskenet. Och han skapade sig
sin egen värld ute på skäret. När bränningarna
gingo högt och stormen röt, då stod han i
fönstret och såg ut öfver det vräkande hafvet, och
han kunde stå där i timtal, utan att det var
honom möjligt att slita sig loss. När himlen
var blå och vinden spelte sval och stilla öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
