Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 144 —
ön, då gick han ensam ned till stranden, fångade
sjöstjärnor och lärde sig leka med båtar.
Men allra helst uppehöll han sig vid
lotsutkiken, där mamma satt med sitt arbete, och
där bad han henne berätta allt hvad hon visste
om sjön. Han var öfverlycklig, när han lärde
sig springa barfota på klipporna, och han drog
i sina små byxor och klef på sina fina fötter så
försiktigt som en liten prinsessa. Men när man
skulle gå långt, då bad han att bli buren. Och
som ingen kunde neka Sven hvad han bad om,
var det alltid någon, som tog honom på armen
eller på axlarna. Då såg han sig stolt omkring
och log i känslan af sin makt och sällheten, att
alla älskade honom.
Men när mamma blef ensam med pappa,
sade denne mer än en gång:
— Han är ju så frisk och kry, som han
aldrig har varit. Hvarför skall han då alltid
tala om döden?
Och hon svarade:
— Det är inte jag, som lär honom. Hans
tankar komma och gå, som de vilja. — — Ser du?
Hon pekade nedåt stranden. Där satt Sven
ensam och såg ytterst lycklig och glad ut. Han
höll ett snöre i handen, och vid snöret var
fästadt en träbit, hvilken såg ut som en båt, Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
