Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 147 —
hufvudstaden, var det alltid, som foro vi mot
vår egen och vårt samlifs förnyelse.
Det är om vår sista sommar, jag nu
berättar, den sista, då vi verkligen kände oss lefva,
den sommar, hvilken blef så annorlunda, än vi
hade hoppats och tänkt.
Vi hade denna gång valt en helt annan
plats än västkustens skärgård, och vi hade gjort
detta, för att min hustru skulle få omgifva sig
med allt det, som hon under föregående
sommar hade saknat. Ty hur än hafvet hade gripit
henne, bar hon dock kvar ett slags afvoghet till
detta haf, hvilket vill härska i ensamt majestät
och icke tillåter höga träd och blommande
gräsmattor att växa i sin omedelbara närhet. Innerst
längtade hon alltid efter lummiga lunder och
blommor i öfverflöd, och den seger jag vunnit
i min kamp för hafvet, var alltså endast half,
Därför kommo vi öfverens om att för framtiden
skiftesvis bestämma platsen för vår
sommarvistelse. Och denna sommar ville vi dessutom
dela med andra, upplifva hvad som en gång
fyllt våra hjärtan, när all vår lycka
återspeglades i kretsen af idel vänner, hvilka kommo och
gingo i vårt hem som i deras eget.
För att göra kontrasten mot sommaren på
skäret så stark som möjligt valde vi Lidingön,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
