Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 161 —
så fort pappa var utanför dörren, smög han sig
fram till mammas bädd och bad att få krypa
ner hos henne.
Naturligtvis kunde mamma icke motstå en
sådan bön. Och aldrig var Sven lyckligare. Där
låg han med hufvudet på mammas arm, slöt
igen sina ögon och var stilla och lugn, ända
till dess att krafterna började återkomma. Då
steg han upp igen, men innan han gjorde det,
såg han på mamma med sina märkvärdiga ögon:
— Tala inte om det för pappa!
— Ja, men hvarför det? sade mamma.
— Jo, för då blir pappa så ond.
Allt detta föreföll mamma så underligt, att
hon skulle kunnat lofva Sven hvad som helst,
och följaktligen lofvade hon äfven detta. Och
Sven gick ut och kände sig lugn och glad, för
att mamma inte skulle förråda hans olydnad,
och för att han och mamma höllo ihop.
Men när mamma skulle resa bort eller bara
gå ut och gå utan honom, då var han förtviflad.
Hans sorg kände inga gränser, och hans gråt
var så hjärtskärande, att man icke kunde göra
annat än tilltala honom med alla de
tröstegrunder, som stodo att finna. Ja, åsynen af hans
lidelsefulla smärta var så pinsam, att man på
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
