Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 172 —
icke på hans svar. Jag fortfor bara att gå med
klockan i hand, som om jag velat påskynda
tiden, och när vagnen ändtligen kom, var jag
viss, att det var förbi. Jag förstod inte,
hvarför jag satt där, eller hvarför jag skulle åka ut
i det strömmande regnet, men automatiskt som
förut sade jag till karlen:
— Kör allt hvad en häst kan springa, det
är min lilla gosse, som håller på att dö. Ni
ska inte göra det för intet.
Kusken hade kört oss många gånger förr.
— Är det den lilla snälla gossen, som är så
vacker? sade han.
Dessa enkla ord väckte mig åter till
verkligheten, och det flög genom mitt bröst en varm
ström af tacksamhet mot den unge mannen, som
körde mig.
— Ja, sade jag kväfdt. Ja, det är han.
Och jag satte mig in i vagnen med känslan
af, att jag mött en människa, som förstod hvad
det gällde, och som ville hjälpa mig. Medan vi
ilade fram öfver gatorna, talade jag tyst för mig
själf och grät af både glädje och sorg: »Han är
så vacker och så god, att äfven en man, som blott
har sett honom stiga upp i en vagn, minns
honom och säger mig det. Och han skall dö. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
