Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 173 —
finns ju millioner barn, som få lefva. Hvarför
skall just mitt dö?»
Aldrig har jag åkt fortare, och aldrig har
någon väg synts mig mera lång. Jag såg gnistorna
slå upp i mörkret kring hästens hofvar, kände
hur rägnet lättade och märkte landskapet flyga
mig förbi som ett mörkt skuggspel, och hela
tiden satt jag och talade för mig själf ofattbara
ord, hvilka jag ej förstod, hur de kommo mig
på tungan. Det var, som om jag i mörkret förts
fram mot just det, som för mig komma skulle,
och jag bad blott om uppskof, att han måtte
lefva, när jag kom fram, så att han än en gång
kunde slå sina armar om min hals, och jag fick
höra hans röst.
Framåt gick det, framåt i rasande fart.
Vagnen hoppade från den ena sidan af vägen
till den andra. Men icke ett ögonblick föll det
mig in, att något kunde gå sönder, eller att vi
skulle åka omkull. Det var en präktig karl,
den kusken, som tänkte på min lille gosse, som
var så vacker och snäll, och som icke fick dö.
»Det är en fader och hans barn», sade jag
högt för mig själf. »Es ist ein Vater mit seinem
Kind». Utan att jag visste det, satt jag och
reciterade vers för mig själf, och en krampaktig
.snyftning trängde sig upp i min hals, som om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
