Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 209 —
kunna återföra henne till lifvet, och hon så
gärna, så gärna ville, att jag i det längsta skulle
få behålla mitt hopp. Jag förstod detta en afton,
när vi sutto på en veranda och sågo ut öfver
en norsk tafla af fjord och fjäll. Elsa
betraktade länge alltsammans, hon slöt ögonen inför
allt detta, som hon älskade, och såg bort.
— Georg, sade hon, Georg! hvarför låter
du mig se allt detta?
Så brast hon stilla i gråt, men försökte åter
hejda gråten och såg upp mot mig.
— Hvarför gör du så mycket för mig?
Hvarför är du god emot mig? Det vore mycket bättre,
att du läte mig gå min egen väg.
Jag kände, att jag stod inför ett lidande,
som icke kunde mätas eller vägas. Jag kände
ånger öfver att jag velat draga henne bort från
sorgen, och att jag låtit henne märka det. Att
öfver hufvud söka leda henne eller inverka på
hennes smärta, synes mig i detta ögonblick
endast eländigt och smått. Jag drog henne blott
intill mig och sade:
— Gråt hos mig! Gråt så mycket du vill!
Lägg icke band på dig! Tror du icke, att jag
sörjer som du?
Tårarna strömmade ur hennes ögon, och
dock var det ansikte hon vände mot mitt, så
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
