Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 226 —
vara uppe, gick omkring på trädgårdens gångar
med sin lilla smeksamma hand i min och
pratade i eit, medan han såg upp mot mitt ansikte
med sina tankfulla barnaögon. Och som jag
fördjupar mig i detta minne, blir mig
hopplösheten i det, att jag aldrig skall se honom igen,
så outsägligt bitter. Ty han var, utan att ana
det, hemmets medelpunkt. Det var han, som
alltid kom springande mot alla oss fyra stora
och fyllde rummen med sitt kvitter, när vi kommo
hem. Det var kring honom, vi samlades för
att utröna, hvad han tyckte, vid hvarje småsak,
som bragte glädje. Nu går hans pappa här och
måste göra sig hård mot minnet för att räcka
till och hålla ällt annat uppe. Får icke ens
tänka för mycket. Icke ens sörja. Ty då skulle
allting brista.
Kom han för att taga sin moder med sig
och lämna oss alla i sorg? Eller kom han för
att gå, så stilla och vackert, som han gick, och
genom sin död lära oss alla lifvets stora konst?
16 Oktober.
Jag har tänkt på allt och sett allt, och jag
vet nu, hvarom det är, som striden står. Dag
för dag har jag sett, hur det blott blifvit sämre.
Och det är ingen glädje att kunna förstå. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
