Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 257 —
Hon tog sig om hufvudet med en underlig
åtbörd af på en gång oro och lycka. Och hon
tillade:
— Men när jag dör en gång, då ska du
gå i Svens byrå. Där öfverst ligger ett bref från
mig. Men du får aldrig läsa det förrän då. Ty
jag vet ändå, att jag dör snart, och när jag dör,
kommer jag att dö alldeles som Sven.
Hur ofta har jag icke hört henne tala
sådana ord, och hur ofta hade de icke kommit
mig att rysa in i min innersta själ! Nu gingo de
mig förbi, som om de aldrig hade varit uttalade.
Jag uppfattade dem som de sista dyningarne
efter stormen, som de sista lätta efterdyningarne,
då hafvet varit i uppror. Jag log i segervisshet,
att jag vunnit henne åter, och i det jag vände
hennes ansikte mot mitt, såg jag henne in i
ögonen och sade:
— Men nu vill du ju lefva?
— Ja, sade hon. Jag vill lefva för dig och
för gossarne och för att aldrig glömma Sven.
Den dagen gick hon vid min arm ute på
sandgången utanför villan. Hennes steg voro
trötta och osäkra, och hon hvilade tungt på min
arm. Men vi voro nöjda som två barn, och
hon skrattade åt sig själf, därför att hennes
gång var så osäker att hennes ben ville vika
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
