Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 261 —
Hennes röst blef som ett barns, hvilket
bekänner en förseelse, så att jag måste le, när
jag hörde henne.
— Nej, skratta inte, fortfor hon. Ty det är
sant. Jag har trott, att du inte förstod mig,
och jag har sagt det också. Kan du förlåta mig?
Hon talade så djupt allvarligt, att jag blef
helt rörd, och för att inte uppskaka henne mera,
svarade jag i en ton, hvilken jag försökte göra
så munter som möjligt:
— Är det den enda synd, du har på ditt
samvete ?
— Nej nej, sade hon. Men mot dig vet jag
ingen annan.
Och hon fortfor, i det hon smög sig närmare
intill mig:
— Men det är också det värsta, jag kunde
säga och tänka. Ty jag vet ju det, att ingen
har förstått sig på mig mer än du. Ingen af alla
människor, som jag talade med, när jag kände
mig så ensam och eländig och tyckte, att
allting skulle brista inom mig.
Hon ryser, när hon säger detta, och för
handen mot pannan.
— Det är borta nu, säger hon. Och allt
är så lugnt och klart. Men nu ska’ du veta
en sak till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
