Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 262 —
Hon satte sig upp och betraktade mig med
en blick, så ljus och så djup, som ville hon
låta mig se ända till botten af hennes själ.
— Du skall veta, hvad som var det allra
värsta, sade hon. När jag gick och tänkte på,
att jag skulle dö och följa Sven, och när jag
tänkte på då så, att jag tyckte, du gled bort
ifrån mig, och allt gled bort, och jorden var
öde och tom — då var jag så rädd, å, så
förfärligt rädd. Ty jag trodde, att jag skulle bli
tvungen att göra det själf. Det var det allra
värsta. Men nu vet jag, att jag aldrig behöfver
det. Det har Gud lofvat mig.
— Menar du, att du ändå snart skall gå
ifrån mig? sade jag.
Jag ryste öfver mina egna ord och jag kände,
hur stämman var nära att svika mig.
— Det vet jag inte, sade hon, i det hon
åter lutade hufvudet ned mot min arm. Jag vet
bara, att jag aldrig behöfver göra det själf.
Hon teg, och jag fann icke ord för att svara
henne. Jag såg på henne. Hon var sig lik
igen, som jag mindes henne från våra lyckliga
år. Hon föreföll mig liksom spädare och yngre,
och lugnet, hvilket efterträdt hennes förra febrila
oro, gaf åt hvarje hennes rörelse en förtroende-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
