Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 270 —
mig. - »Här kommer det värsta», tänkte jag.
»Det, som du ännu icke satt dig in i. Barnen,
barnen!» Och medan sköterskan satt ensam
hos den sjuka, gick jag ned med gossarna för
att äta middag och tala med dem om det, som
skulle ske.
Hur vi talade med hvarandra denna dag
och de följande! Hur vi dämpade våra röster
som fruktade vi att störa henne, hvilkens öron
icke kunde nås af något ljud! Mina gossar
syntes mig plötsligt som ett par jämnåriga, hvilka
ensamma hade delat allt och förstodo allt. Det
var ingenting underligt för dem, att mamma
skulle gå till Sven. Det hade hon ju själf så
ofta sagt dem. Det var ingenting störande för
dem i tanken, att mamma gick bort, därför att
hon icke önskade lefva. De oroades icke af
några teorier. De kritiserade icke. De gjorde inga
utläggningar af det, som bara var enkelt och
stort. De visste blott, att om mamma ville dö
och gå ifrån dem, då var det endast därför, att
hon var sjuk och svag, och att hon icke orkade
lefva. Om någon sagt dem, att deras mamma
därigenom visade, att hon höll mindre af dem,
skulle de hafva skrattat eller blifvit uppbragta.
Nu talade de till mig om mångt och
mycket, som jag icke hade hört. Och som vi talade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
