Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 269 —
såg, att min hustru var medvetslös. Jag lyssnade
på hennes andetag, tog hennes hand och
försökte tilltala henne. Jag förstod, att allt var
förgäfves och gick ned för att själf få tala med
doktorn i telefon, icke därför att jag trodde, att
han behöfdes, utan därför att jag tyckte jag
måste det. Han lofvade att komma, och sakta
gick jag åter uppför trappan, i hvilken ljudet
genom de öppna dörrarna från sjukrummet
nådde mig af min hustrus andetag, hvilka
tycktes härska ensamma i hela det tysta huset.
Då såg jag Olof, som stod stilla i trappan
och tycktes lyssna. Jag lade min hand på hans
axel och tänkte gå förbi honom. Men gossen
hejdade mig.
— Hvarför snarkar mamma så underligt?
sade han.
Han blef röd, som om han sagt något
opassande och försökte le, utan att lyckas.
— Det brukar höras så, svarade jag, när
en människa är nära att dö.
Gossen brast icke i gråt. Han endast
nickade och såg bort.
— Han har väntat det som jag, tänkte jag.
Och i samma stund såg jag, både hur stor,
och hur liten han var.
Då var det, som om något bröt upp inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
