Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
Ninette kastade sig gråtande i armarne på tvillings-
systern, då de kommo in i sitt rum.
»Jag står inte ut här», ropade hon. »Söta Agda,
låt mig resa till tant i Stockholm i ditt ställe! Mormor
är aldrig så svår mot dig som mot mig. Mig riktigt
förföljer hon.»
»Du är också så onödigt ömtålig. Hvarför kan du
inte låta henne gräla och låtsa som om det rägnade.
Hvad var det nu igen?»
»Du vet hur hon kältar och anmärker på mig hvarje
ögonblick, tills jag blir alldeles utom mig, och om jag
då slutligen svarar litet häftigt, så tar hon vid sig så
förfärligt, så förfärligt», snyftade Ninette hysteriskt och
kramade systern hårdt intill sig, där hon satt uppkrupen
bredvid henne i soffan, med armarna om henne. »Du
vet — det är detta med hennes snålhet som pinar mig
så» •— hela berättelsen kom fram under klunkande gråt
— »först var det för att jag satt nya ljus i våra stakar
— hon går ju alltid och snokar öfver allt, och så be-
gynte hon gräla för att de andra, som jag kastat bort,
inte var riktigt nedbrända än. Så skulle jag lägga upp
socker till plättarne till kvällen, och då stod hon öfver
mig och molde och molde — och så blef jag nervös och
släppte sockerskålen i golfvet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
