Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
Då erfor Sten Furu en för honom annars främ-
mande känsla, ett begär att beklaga sig, väcka med-
känsla. »Nej, det var sant, han var icke ung, han hade
aldrig varit riktigt ung,» och han broderade på detta
tema, sjelf icke riktigt på det klara med, huru vida han
nu var ärligare eller mindre ärlig än vanligt.
Hon lyssnade på honom, först med ett något miss-
troget intresse, som dock snart öfvergick till likgiltig-
het. Han märkte det, afbröt sig tvärt, bet sig i läppen
och sade:
»Men jag är åtminstone inte något barn.»
Därmed reste han sig och lämnade henne. Hans
förbittring riktades denna gång icke mot henne utan
mot honom sjelf. Han kunde icke förlåta sig den svag-
het han gjort sig skyldig till, och från denna stund bör-
jade han undvika henne. Så kom våren och han läm-
nade lmfvudstaden. På hösten fick han höra att hon
rest till utlandet för att studera, och därmed utströk han
henne ur sina tankar. Men minnet af ett nederlag stan-
nade kvar och stack stundom upp hufvudet, helst i stun-
der af glädje och tillfredsställelse öfver en vunnen fram-
gång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
