Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
anherrens syn, svansen, skall gå som en tradition, som
ett andligt arf genom slägtlederna, och skall åtminstone
rädda mitt blod åt himmelen, om de ock derför få ett
helvete på jorden. Så starkt är mitt hat, att när jag i
fantasien ser min sista ättling segnande ner med Kall-
grinets ändtligen afhuggna svans i handen, och denne
förblödande, så fylles min själ af jubel, och jag ser frid
på jorden och menniskorna med en god vilja, tyckande
just om min ras, att Mohren gjort sin pligt och kan gå,
om det så vore in i det tomma intet.
Eländiga Kallgrin! Jag såg en qvinna i ånger vid
korsets fot. — Grinar du? — Hon såg sin falhet med
rysande förvåning och sin snuskiga liderlighet med äckel
och fasa. Hon gick längre tillbaka och såg sin egen
bild, som ett oskyldigt rent och klart blickande barn.
Och den arma dömde sig till de yttersta straffen. Då
hon genom jämmerns natt började höra englahymner
och strålande af helig lycka skönja den högstes
thron, hade Kallgrinet hunnit fram för att ironiskt fnitt-
rande hväsa: Magdalena, Gretchen — c’ést vieux! Och
qvinnan skämdes dervid och gick ut att synda etter-
värre. Och jag, som hulkande af gråt varit vittne till
qvinnans bön, jag smet bak ett hörn för att laga till ett
konstgjordt skratt, som jag ville ha lika stukande och för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
