Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nämt, som Kallgrinets. (Men det skall Du ha igen, för
det Du gjorde mig så usel!).
Så hörde jag en man i stolt vrede rasa mot tarflig-
heten, lycksökeriet, lögnen och kryperiet. Han var skön
att skåda, med gnistrande blick och dånande, fast af
djup rörelse darrande stämma, med bröstet flämtande
efter hjertats stora, starka slag... då han på en gång
kände något tryckt och besväradt — han visste inte
rätt hvad — och fick sigte på Kallgrinet, som smilade,
lade hufvudet på sned, plirade med ögonen och såg så
innerligt löjlig ut, att den ädle mannen just kom ihog
sina obetalda räkningar, ett par tarfliga nödlögner och
— sin beroende framtid, och slappnade af. Menighe-
ten, som just hade börjat känna sig uppbyggd, talade
nu sins emellan om uppviglare, som hade till lefve-
bröd att reta upp massorna mot de i grund präktiga
drönarna. Morgonen derpå stod det i tidningarna, att
Kallgrinet blifvit kammarherre. Han hade nu Furstens
öra ; den stackars goda fursten var så rädd att förefalla
dum och hjertnupen; han flinade med, och med honom
flinade alla hofherrarne, och hans gemål med hoffrun-
timbret. Derefter hela nationen. Det enklaste, besked-
ligaste nöt in i urskogen, der han rödjer byggd, snob-
bar med kallgrinet i mungipan. Presten bak altarringen
bar det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
