Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
stå emot, om man knackar på hennes hjerta länge och
ihärdigt. Svaret blir förr eller senare: stig in! En
mans hjerta öppnar sig inte så lätt. Eller hur?»
Han vände sig småleende mot Anna Stråhle, den
äldre af de två damerna, en mörklagd kvinna i trettio-
årsåldern, med en ansigtsmask af frusen lidelse. Det
fans i detta ansigte någonting på samma gång varmt
och kallt, på en gång vekt och hårdt, på samma gång-
gammalt och ungt. Men det var som om lifvet aldrig
gett henne tillfälle att vara varm och vek och ung, der-
för var det kalla, hårda och gamla uttrycket domine-
rande, och derför föreföll hon icke vacker, fastän dragen
voro af en nästan regelbunden skönhet. Det var någon-
ting som fattades i dessa drag — och detsamma fat-
tades också i hennes konst. Hon var en bildhuggarinna
med en nästan manlig talang. Det fans kraft i hennes
arbeten, men de saknade charme. De saknade just det,
som lifvet aldrig skänkt henne.
Tre par ögon riktades emot henne vid de sista or-
den — nyfikna, skadegladt leende ögon. Man väntade
ett uddhvasst svar på tal.
Man väntade förgäfves. Anna Stråhle satt tyst och
hon förändrade icke en min; men de spelande bruna
ögonen gledo med ett trotsigt uttryck från den ene af
kamraterna till den andra, och det ironiska draget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
