Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
hjelplöst i hela sin apparition; blond och blek, med ett
par undersamma gråa ögon, svårmodigt djupa, bedjande
barnögon, som alltid tycktes vädja till det bästa i karak-
tären hos den, de riktades på, till den hemliga guld-
fond af hjertegodhet, som finnes hos de flesta menni-
skor, begrafven under det ytliga karaktärsslagget. Dessa
ögon talade om tidigt genomgångna fysiska lidanden
och bådo om hänsyn för en känslig naturs svaghet.
Och de bådo aldrig förgäfves. Sjelfva skulptören Lind
dämpade sin hårda röst, när han talade till denna unga
dam, och målaren Printze använde mindre starka ord.
Doggen hade just nyss anmärkt det: »Ni kan tämja
vilddjur med de der ögonen, fröken!» — och han hade
sjelf sagt det utan en enda grymtning,
Hon hette Margaretha Stråhle och hade nyss kom-
mit till Paris, der hon skulle stanna öfver vintern, un-
der beskydd af målarinnan Anna Stråhle, som var hen-
nes faster och hos hvilken hon bodde. Det var första
gången hon var i sällskap med de konstnärer, som ut-
gjorde Anna Stråhles umgänge, och hon kände sig helt
förvirrad af tonen i denna kamratkrets, der hon var den
enda främmande. Hon var icke pryd. Hon hörde till
den elitgeneration af fint bildade unga kvinnor, för
livilka den största möjliga frihet i umgänget står som
den menskliga sammanlefnadens ideal. Men det var icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
