Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
den unga jorden — och nu, i det ögonblick då de skulle
öppnat sina kalkar i fullaste blom, just nu skulle frost-
vinden komma och krympa dem samman.
Han hade älskat henne länge, älskat henne fullt
medvetet — med en jublande segervisshet. Att han
icke talat med henne derom, berodde just på denna
gränslösa visshet. Han ville icke gå naturen i förväg,
ville icke utifrån borttaga den omedvetenhetens bin-
del, under hvilken han redan sett hennes känsla växa
och knoppas. Han ville att bindeln skulle brista af sig
sjelf, genom känslans eget tryck — inifrån.
Nu hade han sett den brista; men en tillfällighet,
som han icke kunnat beräkna, hade sköflat allt.
Och det var som om hans kärlek vuxit i styrka der-
vid. Hittills hade den varit idel helgdagsfrid och sin-
nesro — förkänsla af lyckan, som väntade honom. Men
nu hade tviflet kommit, och med tviflet smärtan. Kär-
leken hade plötsligt förlorat sin milda och blida karak-
tär ; den hade blifvit till lidande ; just derför syntes
det honom, som om den vuxit i styrka. Och för
första gången kände han nu i gränslös ångest, hur helt,
hur sprängande, svidande helt den fyllde hans väsen.
Han hade icke gifvit tappt. Den starka naturens
energi tog nästan ögonblickligen ut sin rätt. Han hop-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
