Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
ben Otto lappat ihop, och som i bibliotekariens ögon var
en relik. Några år efter moderns död, när en vacker
dag han och hans gamla råttor höllo på att svälta ihjäl,
blef han tvungen att sälja denna. När han såg sin an-
nons i Dagbladet, brast han i gråt. Och det var hardt
när, att han äfven fått behålla violinen, ty han skällde
ned alla, som kommo och spekulerade på den.
»Köp den», sade han åt den ena efter den andra.
»Det bör lämpa sig för herras talang att spela på en
fiol, som... Oh-hö-hö, Foroni satt sönder.»
En ung skranglig pojke med bred mun och lugg i
pannan, som spelade vioiin i Dramatiska teaterns kapeli
blef emellertid slutligen ägaren till den. Men gubben
följde med på köpet.
Med violinen gjorde bibliotekarien sin entré hos
enkefru Armida Grönlund, som hade inackorderingar vid
Artillerigatan, och var mor till pojken med luggen. Och
ju skickligare denne blef på violinen, dess hemtamare
blef bibliotekarien hos fru Armida och hennes dotter
Charlotta, som skulle bli läkare.
I hans berättelser om besöken i detta hem kallades
det visserligen för mathålet, fru Armida benämdes kärn-
gen, dottern gick under titeln kvacksalfvarspektaklet,
och livad sonen angick, så sade han sig misströsta om,
att det kunde bli något af en pojke, som hette Emil och
som blifvit uppfostrad af fruntimmer — men i hemlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
