Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
hetsandet honom själf. — Han trycker handen i sidan
för stygnet, svettpärlorna rinna honom ned i ögonen
vid ansträngningen. — Han ser, att Atis gör en lof kring
jägarne och sätter in i björkskogen med ett gladt gläf-
sande, men Camilla nosar ifrigt och får slag på haren
strax under rönnen på den blöta åkertegen, viftar häf-
tigt på svansen och stryker iväg som en il mellan strand-
buskarna.
»Tra ra — tra ra — tratarattara ! » det är jakthor-
net, som smattrar, så fönsterrutorna skallra. Evert är
utom sig af spänning, täcket har glidit ned från honom,
och han sitter i bara skjortan och stirrar ut med hela
sin febersjäl i blicken. Där vek stora bror in i skogen
med bössan på axeln, och John gick trumpetande rakt
fram mot riorna. Det blef tyst ett ögonblick, och lik-
som nåffontinar brustit inom honom med den inträdande
stillheten, föll Evert tillbaka i bädden och blef liggande
där med flämtande bröst en god stund.
Hans hörsel var underligt skärpt, midt under det
bloden sjöd honom i öronen som ett vattenfall. Han
hörde uppmuntringsropen till hundarna alldeles tydliga,
fast de kommo från andra sidan viken. Se så, nu stötte
hundarna upp haren! Jaha!... Atis gälla gläfs... All-
deles!... Och nu föll Camilla in! Han hörde en röst,
som var stora brors, ropa långdraget — skallet går!
I en blink hade han rest sig i sängen och fått ner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
