Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och hennes läppar rörde sig ifrigt. Orden voro
desamma, men tankarna voro fjärran, ty hon bad
för honom, bad med hela sin själ, och i bönen
lade hon in kärleken till sitt barn, som hon
burit på sina armar och fruktat för och sörjt
för i hela sitt lif, alt sedan han späd och sjuklig
legat vid hennes bröst, och som i dag gjort
henne så lycklig, tyckte hon, som hon aldrig
varit förr. Hon hade icke en tanke på sig själf,
endast en enda stor känsla af sällhet och lugn,
och hon tackade gud.
Så tog hon den ena handen från sitt ansigte
och lade den i sin mans hand. Och när psal-
mens första vers var sjungen, satte hon sig upp
och försökte att sjunga med. Hon såg icke
bokstäfverna, men orden kunde hon utantill.
När psalmen var slut, steg biskopen upp ur
sin bänk och gick in i sakristian.
Men det var en, som under hela predikan
bibehållit ett kallt, nästan strängt uttryck. Och
det var Eva Bauman. Hon satt hela tiden och
fixerade pastorn. Det var henne omöjligt att
förstå, hur samme man, hvilken för bara tva da-
gar sedan varit så osäker på sig själf och så
upprifven af tvifvel, nu kunde tala så säkert och
tryggt, att en hel församling satt och litade på
hans ord. Hon vägde hvarje ord han sade, och
det var icke blott biskopens anlete, som mulnade,
när pastor Hallin talade om Herrens fordringar
på dem, till hvilka han i sanning vill kunna säga:
»Föd mina lam». Hon tyckte, att hon hatade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
