Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
snyftningarna framstammade hon brutna ord och
satser, hvilka läto så omedelbara och så bevekande,
att hon själf altid kände sig rörd öfver sin egen
vekhet, hvilken icke var i stånd att bära denna
världens tunga slag. Men på lektorn verkade
detta icke als. Ty han hade under årens lopp
lärt sig, att dessa stormiga utbrott icke försig-
gingo så aldeles oafsigtligt.
»Nu ska du inte gråta, Aurore, utan höra
på, hvad jag säger dig,» sade han retligt.
»Du vet, att jag inte är stark, Abel. Jag
tål inte vid det här . . . Och hvad ska det bli
af Gabrielle ? . .. Mitt barn .. . vårt barn, Abel. ..
Hon öfverlefver det inte . . . och hennes stackars
mor ska snart följa henne i grafven ...»
Snyftningarna blefvo lektorskan öfvermäktiga,
och hon grät nu så våldsamt, att hon inte fick
fram ett ljud.
Lektorn gick lugnt fram och tillbaka i rum-
met. Han visste, att när hon hade tröttat ut
sig, skulle hon tystna och han afvaktade lugnt
det lämpliga tillfälle, som han väntade skulle in-
finna sig.
När oväsendet i soffan något minskats, sade
han därför kallblodigt:
»Jag öfverraskade honom i torsdags efter
supén, med att han kysste huspigan.s
Lektorskan satte sig upp i soffan, och gråt-
paroxysmen var med ens aldeles som försvunnen.
»Du brukar inte vara sträng i dylika fall,
Abel lilla,» sade hon giftigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
