Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 244 —
Han kunde icke glömma, men han hade vant
sig vid det, som man vänjer sig vid en drägt,
hvilken sitter illa. Man ser felen, men man tänker
icke på dem, och man tröstar sig med, att andra
mestadels äro mindre kritiska, än man är själf.
Så hade Ernst lärt sig att bära sin skam
utan att tänka på den, och när han nu for ut
till den ort, där han skulle börja sin verksamhet
i guds tjänst, så skedde det nästan med glädje.
Ty han längtade att komma ifrån alting, staden,
prestvigningen, människorna, hemmet, framför alt
hemmet, där man gjorde honom frågor, iakttog
honom och pysslade med honom, som om han
varit sjuk.
Han hade blifvit ännu mera mager än förr.
Hans blick fick något skyggt, som om han fruktat
att se människor i ansigtet, och när det skedde,
var blicken hård och liksom ogenomtränglig.
Han hade haft ett par anfall af sitt gamla onda.
Men våren är ju farlig för bröstpatienter, och
våren hade kommit tidigt i år.
Den hade ökat vattnet i de stora älfvarna
och satt timmerflottningen i gång. Den hade
smält snön på åkrarna och satt landtmannen i
arbete. Den hade ljummat upp luften och
värmt jorden, lockat fram blåsippor och hvit-
sippor, snöklockor och gageor. Den hade dragit
flyttfåglarna upp till norden och satt gula hängen
på videbuskarna. Och luften hade den fylt med
hälsa och lif, friskhet och värme, dofter och
fågelsång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
