Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 247
Han skulle ha haft lust att prata muntert
med sonen. Men han vågade sig icke riktigt på
honom. När denne var tankspridd, kom adjunk-
ten sig aldrig för att störa honom. Det var,
som om han fruktat att stöta på upptäckter,
hvilka han hälst velat slippa att göra. Och
därför kommo far och son att sitta i hvar sitt
hörn af vagnen, som om den ene icke anat den
andres närvaro.
»Det är märkvärdigt, hvad det är mycket
utsprucket,» sade adjunkten till sist, liksom på
försök, för att få ett samtal i gång.
»Ja, det är stora knoppar på björkarna,»
sade Ernst.
Färden gick i sakta lunk. Det var prostens
egen droska, förspänd med prostens egna hästar,
som de åkte i, och de hästarna voro icke vana
att öfveranstränga sig. Feta, skinande och
bruna, brukade de stå i stallet både vinter och
sommar och äta hafre och hackelse, gröpe och
hö. Skulle de ut och springa en mil, gick pro-
sten altid själf först ner i stallet och frågade
Johan, om de hade sprungit mycket på sista
tiden, och om Johan då var vid mycket godt
lynne, så svarade han: »Nej, nog orkar de altid.»
Men var han af någon anledning vid dåligt hu-
mör, då hade han alla möjliga invändningar.
Antingen behöfde den ena hästen skos eller
skulle vagnen smörjas, eller också hade han kört
vatten en hel dag, och hästarna fingo lof att
hvila. Och då fick prosten parlamentera fint och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
