Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLLES OCH SVANTES HUND, 49
»Låt bli att kasta sten på Pudel», sade Olle.
»Jag ska” ge" dig för att låta blis, sade gubben.
I detsamma tog han opp en stor sten och smälde
till, så mycket han orkade. Stenen träffade Pudel på
ena benet, så att han tjöt och genast sprang hem,
ömkligt hoppande på tre ben.
»Skäller han på mig en gång till», sade gubben,
>så ta’r jag bössan och skjuter honom.»
»Då ska” jag be” pappa, att han tar sin revolver
och skjuter dig», svarade Olle.
Han hade blifvit alldeles blek. Han förstod, att
det han hade sagt, var mycket illa. Men han tänkte
inte på det. Han tänkte bara på Pudel, som hade
fått ondt i sitt ben, och i det tårar af smärta och
harm trängde sig fram i hans ögon, sprang han in
för att söka reda på Pudel.
Pudel låg på trappan i solskenet och slickade
sitt ben, Olle kastade sig ned öfver honom, och stora
gossen började gråta.
Mamma kom ut och fick höra olyckan. Hon
försökte: trösta Olle med, att det inte var så farligt,
och att Pudel snart skulle bli bra. Hon lade ett
vått omslag på Pudels ben och gaf honom goda sa-
ker att äta.
Men Olle ville inte låta trösta sig. Han satt hos
Pudel ända till middagen, blaskade vatten på benet
och blef inte nöjd förrän om ett par dagar, när han
såg, att Pndel kunde stödja på benet.
Gustaf af Geijerstam, Mina pojkar, 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
