Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 SVÅNTE GÖR OLLE ETT SPRÅTT.
Svante suckade. Ty han visste, att han var en
slarfver, som hade sönder alting. Mamma hade sagt
det, pappa hade sagt det, och Olle sade det också.
Svante hade i den grad satt sig in i, att han var en
slarfver, att han nästan trodde, det inte kunde vara
på annat sätt.
Men han tyckte ändå, att det var sorgligt. Där-
för suckade han, när han tänkte på det, och ansåg,
att världen var hård. Han kunde inte hjälpa, att
alting han fick tag i, gick sönder, och Svante kände
sig riktigt säker på, att det inte var hans fel, utan
att det måtte komma af något annat.
Isynnerhet tyckte han, det var elakt af Olle att
inte vilja låna bonom båten. Och en vacker dag föll
han på den idén, att om Olle inte ville låna ut båten,
så kunde han — Svante — gärna låna den själf.
Först tyckte han, förstås, att det var rysligt
illa att kunna tänka så. Ty båten var Olles, och
ingen annan hade rättighet att taga den, Det visste
Svante mycket väl. Dessutom hade Olle förbjudit det.
Och Svante lydde Olle nästan bättre än pappa och
mamma.
Men hur länge han gick och funderade på detta,
så blef frestelsen honom ändå till sist öfvermäktig.
En dag var Olle ute och lekte med de andra
pojkarna. Svante hade rifvit ett stort hål på sin ena
strumpa, blifvit hemskickad af Olle, fått snubbor af
mamma, för att han var en slitvarg och en slarfver,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
