Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114 OLLES ÄFVENTYR.
ett litet stycke vatten rundt omkring båten. Det enda,
han tyckte var underligt, var, att vågorna började pli
så stora. Han tyckte, det var underligt, att det kunde
blåsa så mycket hårdare, när han inte kände någon
vind, Och snart blefvo vågorna så stora, att han inte
kunde ro emot dem. Därför lät han till sist båten
glida med vågorna.
Men pu hade Olle rott så länge, att han började
bli trött. Och då blef han ängslig. Han grät inte,
ty han var så stor, att han förstod, att om han bör-
jade gråta, så kunde han inte reda sig längre. Då
skulle båten gå, hvart den ville, och det dög inte.
Därför sväljde Olle tårarna, och högg tag i årorna.
Men ro orkade han inte längre, utan båten dref
vidare med vågorna i dimman.
Olle förstod nu, att han kommit vilse. Han tänkte
på mamma, pappa och lille bror, och han undrade,
om de voro mycket ängsliga. Han ångrade, att han
inte stannat kvar, där han var, och bedt någon följa
sig hem, Och så kom han igen att tänka på mamma,
Han torkade bort ett par tårar, som ville tränga sig
fram, och rodde vidare. Men nu var han rädd. Han
var ensam, förstod inte alls, hvar han var, och oupp-
hörligt gick båten fram genom bara dimma.
Då såg han för sig en strand, som steg upp ge-
nom dimman. Han var nästan aldeles intill land,
och när han kände, hur båten skrapade emot stenarna,
såg han, att det låg en stuga längre bort i dimman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
