Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tankar och oskärade dem, liksom om hon gifvit till pris
hvad intet öga sett, och intet öra hört, utom hon
och den man, hon älskade.
Och uttröttad af sina egna tankars pinsamma
cirkelgång, mumlade hon:
— Jag är ju lycklig. Jag är lycklig. Hvarför
får jag icke vara lycklig?
Hon gick icke ut. Under den härliga
sommardagen satt hon timme efter timme, utan att röra sig,
i hörnet af sin soffa. Hon skulle velat draga ned
gardinerna, stoppa till hvarje springa, som släppte
in dagsljuset, för att få sitta i mörkret. Och när
jungfrun kom in för att fråga henne, hvad de skulle
ha till middag, svarade hon:
— Tag hvad vi ha.
Hon var så trött, att hvarje tanke på något,
som rörde det yttre lifvet, plågade henne, och när
hennes man åter kom hem, hade hon fått göra våld
på sig för att komma ned till ångbåtsbryggan och
därigenom undvika alla frågor.
Under ett år lefde Karin Velin detta dubbla
lif, utan att någon människa anade, hvad som
försiggick inom henne.
Det var värst om vintern. Hon kunde ej gå ut,
utan att hela tiden tänka på, om hon skulle möta
sin fiende, som hon numera kallade — icke »den
andre», utan mannens vän, hvilken bar hans drag. Och
mötte hon honom af en händelse, gick hon som en
sömngångare efter honom, ständigt i samma hopp,
att hon skulle öfvertyga sig, att hon sett fel, och
att ingen likhet fans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
