Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men för hvar gång såg hon likheten ännu
tydligare, i gång, i drag, i alt. En gång, när han
tillfälligtvis bar en blå halsduk, verkade detta på
henne, som om hon sett ett spöke.
Och hon gick hem för att få stänga sig inne.
De långa förmiddagarne, då hennes man gick
till sitt arbete eller stängde in sig ensam på sitt
rum, gömde för hans hustru lika många marter,
som hon hvarken kunde förstå eller aflägsna. Alt
syntes henne vara ett hopplöst kaos, och när hon
satt ensam med sin man, betraktade hon honom
ofta med en blick, som var full af medlidande.
Detta medlidande kom af, att hon, ju längre
detta tillstånd räckte, betraktade sig som en otrogen
hustru. Ju tätare hennes anfall af melankoli blefvo,
desto mera brottslig kände hon sig, och alt som
var vekt och djupt i hennes hängifna natur, vred
sig i ångest öfver denna okufliga känsla af skam,
som brände genom hela hennes varelse.
En dag kom Nils hem vid middagstiden och
meddelade henne, att han måste fara bort på en
vecka. Han hade fått i uppdrag att göra upp
ritningen till en ny kyrka i en landsortsstad.
Karin blef aldeles blek.
— Blir du borta en hel vecka? sade hon tonlöst.
Med minen af en man, som vet sig älskad,
lade han armen om hennes lif och sade skämtande:
— Ja, en hel vecka.
Hon smög sig intill honom, utan att säga ett
ord. Ett obeskrifligt uttryck af lidande kom öfver
hennes ansigte, och innan hon hann hejda det,
runno tårarne öfver hennes kinder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
