Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hår, som fallit åt sidan. Hon vågade icke röra sig,
icke gå honom närmare, icke tala.
Då tyckte hon, att han vinkade henne. Och
isad af skräck, ropade hon, så högt hon vågade:
— Hvad vill du mig?
— Jag vill rädda dig, sade han, gifva dig frid.
Hon förstod honom, och hon mumlade knappt
hörbart till svar:
— Inte nu, inte nu; lämna mig, gif mig tid.
Men han gick icke. Han stod kvar. Och han
log ett småleende, som var på samma gång mildt,
öfverlägset och maktmedvetet. Det var, som när
man lugnar ett barn, hvilket skriker af fruktan för
operatörens knif.
Och hon böjde sitt hufvud i undergifvenhet
för den store utjämnaren, inför hvilken all jordens
sorg och lycka är intet.
Den andre hade sagt henne, att hon måste dö.
Och Karin satt åter ensam och såg framför sig den
svarta natten. Hon stirrade in i mörkret, och hon
tyckte, att det väntade blott på henne.
Utan att veta, hvad hon gjorde, satte hon på
sig sin kappa och gick ut. Det var redan mörkt,
och gasljusen blänkte öfver fuktiga gatstenar. En
tät dimma låg öfver staden, och hon drog en suck
af lättnad, i det hon styrde sina steg nedåt
Strandvägen. Hon gick fort, och människorna, som hon
mötte, försvunno som vålnader i dimman, genom
hvilken ljödo vandrares steg och rop, vagnsbuller,
hästhofvars tramp och de gälla ringningarna från
spårvagnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
