Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Det för-historiska tidehvarfvet - XXI. Folket under hednatiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det och Asagudarna framträda djuptänkta och klara
vishets-reglor, falla af menniskokäpnedom och upphöjda åsigter.
Skrifkonsten utöfvades med runor. Runornas eller
bok-stäfvernas antal utgjord? sexton: Frej^f, p\ Ur*su, \)
Thornssth, £ Os=ro, ftReid^sr, Y Körxsk, ^ Hagel^bt
^ Nödsn, | Is»i, \ Ar=^a, V\ Sol=*s, Tyr = t, £
Birkal = b, f Lager = 1, V|^ Mader = m, ^ ör dier
Stup-mader = ö, r. Runorna användes kanske förnämligast till
inskrifter på bautastenaroa. I Sverige finnas omkring 1500
runstenar, de flesta i Upland.
Nordboerna voro ett resligt slågte, af den germaniska
stammen, med alla dess kännetecken. Stora kroppskrafter
yq-ro förenade med en kraftfull vilja. Obekant för nordbon var
allt som liknade fruktan. Hans djerfhet att verkställa sina beslut
var gränslös; men han utförde sina bedrifter mera genom
raskhet och öfverdåd, än lugn ihärdighet och kallt förstånd.
Han var grym och bård. Hans vrede kunde icke hejdas. Han
var lika kånslolös för eget som för andras lidande. Lika kallt
som han dödade, emottog han döden. Han öfverföll sin fiende,
men lönnmördade icke. Han kunde använda list och till och
med försåt, men icke mot den obeväpnade eller försvarslöse.
Han plundrade och röfvade, men stal icke. Tjufven ansågs,
som niding och afskyddes; men en vild eller blodig bedrift
dolde man icke, utan utsatte sig oförskräckt för alla dess
följder. Man var öppen, ärlig» hjelpsam och i högsta måtto
gästfri.
Detta tappra folk saknade hvarken håg eller anlag för
bildning. Vett, höga tankar och ädla känslor röja sig ofta i
dess offentliga och enskilda lif. Märkvärdig är den nordisk*
skaldekonsten. Man utgöt sig gerna i sång, och hade sin
fröjd i musik* Manga af våra äldsta qväden, fulla af rik*
poetiska drag, härstamma från hedenhös, och ända derifrån
hafva säkert många af de underbart hänförande svenska
folkmelodierna från slägte till slägte kommit till oss. En hel
litteratur af sagor, rika på de djerfvaste äfventyr» har undan
förgängelsen blifvit räddad, förnämligast på Island, och det
är i dessa sagor, i de tänkesätt och lynnen som der uppen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
