Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Det katolska tidehvarfvet - 2. Unionstiden - IX. Carl VIII:s sednaste regeringsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
len. Carl sjelf instängdes och belägrades i Stockholm*
Dal-karlarne uttågade, för att hjelpa konungen, men biskop
Kettil for emot dem och öfvertalade dem att vända om. Då
måste Carl, efter sex månaders regering, d. 4 Febr. 1465
af-såga sig thronen och begifva sig till Finland, der han fick ett
slott till förläning. Han befann sig nu i så stor fattigdom,
att han, som fordom varit så rik, ej förmådde betala en skuld
af femtio mark. Han skref då dessa verser om sig sjelf:
*Medan jag vår herre till Fågelvik,
Då var jag både mäktig och rik.
Men sedan jag blef konung öfver Svealand,
Så vardt jag en arm och olyckelig man.”
Emellertid var hela Sveriges rike lika armt och
olyckligt, som den afsatte konungen. Erkebiskopen kallade sig
Sveriges Furste och Föreståndare. Biskop Kettil kallade sig
Riksföreståndare. En Erik Axelsson Tott lyser derefter med
samma titel. Ingen ordning fanns då mer i landet, ingen
rättvisa, ingen säkerhet. Landet söndrades i inbördes fejder.
Erkebiskopens parti blef förhatligt, och 1467 kallades Carl
för tredje gången till thronen. Biskop Kettils broder, Erik
Carlsson Wast, satte sig i spetsen för en mängd upproriske,
besegrade genom förräderi den tappre Bo Dyre, och oroade
en tid Carls regering. Då uppträdde Sturarne, Sten och
Nils, med Dalahären, och slogo Erik Carlsson, så att han
måste fly ur riket, ehuru han lofvat sin hustru att såtta
Sveriges krona på hennes hufvud. Erkebiskopen dog äfven i
landsflykt. Så blef ändtligen Carl trygg på sin thron. Men
han regerade icke länge. Han insjuknade och kände sitt slut
nalkas. Då kallade han till sig den tappre Sten Sture,# som
var hans frände, och utnämnde honom till riksföreståndare»
Men han förmanade honom tillika att icke eftersträfva
konunganamnet: ”ty,sade den döende, ”denna ärelystnad har
bräckt min lycka och kostat mitt lif.” Carl var 61 år
gammal, då han afled den 15 Maj 1470.
Hans första gemål hette Birgitta Bjelke, men hon dog
innan han blef konung. Hans drottning Cathrina, riksrådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
