Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jedvar Jorsalafar eller Den förste korsriddaren från Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
veta det, att när jag återvände till hembygden; ju
längre vindarne förde mig från det heliga landet,
desto mer uppfyldes mitt hjerta af en sällsam oro ooh
saknad. Fatimas sköna bild följde mig som en
beständig skugga; till och med då jag landsteg på det
älskade fäderneslandets strand, kände jag saknadens
tomhet i mitt bröst. Men ett enda ögonblick
förjagade alla de söderländska minnena med deras ljufva
vekhet, det var den stunden då jag återsåg dig. Minns
du den, Cecilia? Du låg på knä i din kammare, och
rundtomkring dig rasade elden, som konungen låtit
sätta på din faders borg. Midt under striden, som vi
höllo med din grymme faders kämpar utanför den
brinnande byggningen, hörde jag ett ljud af din röst.
Som blixten flög jag in, och då jag tryckte dig åter
till mitt bröst, då dina hulda armar hvilade om min
hals, då kände jag åter att jag var din, då var det
mig som hade jag vaknat ur den sköna, men smärtsamma
förvirringen af en dröm till salig verklighet.
Ooh när jag bar dig genom lågorna och slutligen stod
med den älskade bördan räddad på fria fältet, då
förekom det mig som hade vår kärlek genomgått ett
dubbelt eldprof, som hade jag vunnit dig både ur mitt
hjertas brand i södern och ur lågorna af ditt hem
här i norden.“
“Du är mig dubbelt kär, Jedvar, äfven genom
ditt hjertas faror,“ sade Cecilia, “och ehuru jag icke
anade dina förhållanden till Fatima, då drottning
Ragnhild öfverlemnade till mig hennes skänk, det dyrbara
brudsmycket, när vi foro till kyrkan för att vigas af
den vördige fader Adalvard, var jag glad att få bära
det, emedan hon sade, att det skulle vara kärt för
dig såsom ett minne af en oförgätlig stund.“
“Ja,“ svarade riddaren, “jag kände väl igen det
strålande smycket, och nu är det mig ljuft att tänka
tillbaka på den ädla gifvarinnan, sedan jag vet, att
hon i ett stilla kloster lärt känna den salighet, som
är öfver all jordens, som är förmer än vår. Nu står
den stunden, då Fatima låg för mina fötter, bland
mina minnen såsom en törnfri ros, och att den är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
