Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lagman Algot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Senare på eftermiddagen begåfvo sig fruntimren
åter till gästabudssalen, der husets yngre söner, i
förtroliga samtal med hvarandra, redan länge hade gått
af och an i förbidan på deras ankomst. Då damerna
anländt, dröjde det ioke länge innan den tidens
um-gängeslekar begyntes under höfviska samtal och artigt
skämt, omvezlande med de för nordboerne egna
sånger, som ännu i sina fortlefvande lemningar beundras
af tonkonstens vänner. Dessa sånger, som både
fruntimmer och herrar ömsevis föredrogo, utgjorde än
riddarevisor om tappra äfventyr som Karl fann sin glädje
uti att sjunga, än sköna jungfruns trohet och olyckor,
som Ingrids ljufva och milda stämma framstälde, och
än i mera konstfulla qväden, som Folke, kunnig i den
högt skattade vetenskapen musica, hade lärt i Paris.
Från bygden eftersändes äfven en gammal spelman,
som fägnade sällskapet med spel på sin Harpa.
Slutligen framsattes der också skacktafel och Folke inbjöd
Ingrid till den skarpsinniga täflan, som utfördes med
dess brickor.
De båda gamla befunno sig tillika med biskopen
i öfra ändan af salen. Deras samtal var allvarsamt
och vände sig förnämligast omkring det föregående
årets hungersnöd.
Biskopen fäste en tankfull bliok på sin fader och
yttrade: “Jag må i sanning tacka Gud, som ledde det
så, att många menniskolif dock blefvo räddade. “
“Yi hafva hört något derom,“ sade lagman
Svantepolk. “Det var ju både min embetsbroder Algot och
I, herr biskop, som togo eder de uthungrade an ? Men
jag känner ioke närmare huru dermed tillgick. “
“Nöden har också sitt majestät,“ tog biskopen till
ordet, i det han reste sig upp ooh med en sällsamt
uttrycksfull uppsyn betraktade de båda gamle. “Jag
gjorde orätt den gången, då jag ville undandraga mig
min anförtrodda hjord. Jag ville såsom David draga
mig undan straffdomen, men jag blef återkallad till
mig sjelf och min pligt. Det var min vördade fader,
som förde mig till besinning.“
“Skulle det vara mig tillåtet att höra huru der-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
