Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lagman Algot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åstundar att det skall med detta ärende ställas och
bedrifvas."
Priorn teg några ögonblick. Derefter sade han:
“Det är en vigtig sak, som I fÖrehafven, herr lagman.
Hafven I också betänkt huruvida er dotter har egen
håg och vilja att ingå i de fromma systrarnas
samfund och dermed vedersaka all timmelig lust och
fafunglighet?“
Lagmannens panna lade sig i ett par skrynklor
och han yttrade: 4‘Det har så af ålder varit och är så
allt ännu i vår lag, att fader råder öfver dotter sin.
Hvad vi föräldrar hafva beslutit, det skall framgå och
icke till rygga stå. För öfrigt, om det skulle komma i
fråga, vill jag säga eder, högvördige fader, att min
dotter Katarina ingalunda är hågad att strida mot
vår vilja, utan har hon städse haft stor åhåga att
komma till ett heligt och gudeligt hus, der hon kunde
tjena Guds moder och alla helgon i alla sina lifsdagar.“
Den kloke abbot Tidemannus nickade och biföll:
“Då är det godt, herr lagman, och jag skall gerna skrifva
till syster Botildis, såsom I begären. Men kanhända
1 tillåten, att jag nu får framföra min helsning och
välsignelse till eder fru och tacka henne för hennes
stora kärlek och välgörenhet, efter jag förnimmer att
hon sjelf är tillstädes här i vår fredliga boning!“
Abboten gjorde en höfvisk bugning och lagmannen
besvarade den, hvarefter båda herrarne begåfvo sig till
det gästrum, hvaruti fru Ingegerd och jungfru Katarina
blifvit införda.
De båda fruntimren, mor och dotter, mottogo med
den djupaste vördnad priorns helsning och välsignelse.
Han forstod med en verldsmans belefvenhet, sådan den
äfven då for tiden kunde visa sig, att frambära sin
tacksamhet och belåtenhet, utan att ödmjuka sig mera
än som höfdes hans embete. Han fastade en
synner-lig uppmärksamhet på den unga Katarina.
Hon var en starkare och mera beslutsam flicka
än systern. I hela hennes uppsyn röjde sig ett sinne
för högre tankar än de hvardagliga, ett allvar, som
just tycktes göra henne lämplig för det lif af fromma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
