Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nunnan i S:t Klara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Medan riddaren utdelade befallningar åt sina män
och väntade på den trupp, som, försedd med facklor,
skyndsamt kom tågande öfver bron, hade munken
hemtat Marias båda saker. Den främmande pilgrimen
räckte henne derpå handen för att leda henne, emedan
hon knappt förmådde gå.
“Vänta!“ sade munken, då han märkte hennes
svaghet. “Jag skall sjelf följa er genast. Hör på,
&ixten, kom hit, jag vill säga dig några ord, min son.“
Riddaren nedböjde ödmjukt det jernklädda
huf-vudet, och munken hviskade något i hans Öra.
“Som ni befalt, skall det ske, fader Botvid!“ ljöd
det doft ur hjelmen.
Emellertid slöt den ankommande skaran af bistra
kämpar, med vapen i den ena och facklor i den andra
handen, en krets omkring pilgrimerna, munken och
röfrarne. Det röda flämtande fackelskenet spelade
på de sällsamma gestalternas former, och gnistorna,
som stormen strödde omkriug, hoppade fräsande på de
ojemna sidorna af hålans ingång.
Munken ämnade just aflägsna sig med sina
följeslagare, då riddaren, som undersökt de slagna, ropade:
“Den ene lefver ännu, fader Botvid!“
‘‘Skynda!“ ropade Botvid häftigt, i det han vände
sig om och hans ögon sköto en hemsk blick på
röf-varen, som rest sig på knä. “Skynda att fullgöra min
befallning! Låt ingen tala ett ord!“
“Godt!“ svarade Sixten, och under det munken
med de båda pilgrimerna skyndade fram på bron,
hördes några tunga hugg.
Öfver staden hade redan utbredt sig en djup
skymning som endast afbröts af facklornas fladdrande ljus
vid bergsfoten, som öfver slottstornens och murarnes
jättegestalter kastade sitt sällsamma skimmer, medan
återskenet dansade i flygande strimmor på de snabba
vågorna i strömmen. Ingen stjerna lyBte på den
mulna himlen.
Vid stadsporten stannade de trenne vandrande.
Munken vände sig till Maria, fäste på henne sina i
mörkret glimmande ögou och sade med lugn och säker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
