Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hartwig Flögh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lilla kojan vid Gripsholm. Viljen I veta, hvarför herr
Hartwig besökt mig s& ofta, så må det eder kunnigt
varda, I gode män, att han varit gift med min enda
dotter, och att den döfstumma flickan, som bor med
mig i det eländiga nästet, är mitt barnbarn. D$t är
för hennes skull, som den danske fogden har försyn
för mig och skonar mig. Eljest vore jag väl för
längesedan gripen och förd till Danmark."
Nu uppstod ett vildt skriande och ropande.
Bönderna betraktade den gamle med djup vördnad och
förundran. En och annan yttrade att Algot Månsson
skulle vara anförare.
Men den gamle vinkade med handen, att han
ville tala, och sorlet tystnade. “I gode män," yttrade
han, "I hafven utvalt den redlige Peder Elfson till
eder anförare, och jag vill med eder deltaga i striden
och understödja honom med råd och dåd. Men som
det är min fulla tro, att tiden icke är att förhala, vill
jag allenast uppmana eder och honom att genast gripa
verket an. Träd upp igen, Peder Elfson, och tala till
folket och säg, hvad du vill att vi skola göra!"
Med dessa ord nedsteg den gamle fråh
talarestolen. Peder Elfson hade flera gånger skiftat färg
under Algot Månssons tal, men slutet deraf gjorde
honom särdeles belåten. "Eftersom I, gode män, hafven
utkorat mig till eder anförare, utnämner jag Algot
Månsson att näst mig vara eder höfding. Och nu,
gripen till de bästa vapen I hafven, både spjut och
yxor och pilar och klubbor! Och så låtom oss draga
glada åstad. Hvarhelst vi träffa en Jute, honom
skola vi näpsa, så att han aldrig glömmer oss. Algot
Månsson skall säga eder på vägen, huru I skolen
falla till fogdeborgen, så att I kommen öfver murarna.
Och så snart I ären komne öfver murarna, sparen
icke de danske!"
Bönderna uppgåfvo ett högt jubelrop, medan Peder
Elfson steg ned, och alla begåfvo sig ut ur stugan.
I oredigt hvimmel rörde sig den sorlande
bond-hopen på gården. Alla ansigten flammade af en
Me 11 in, Noveller. I. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
