Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De begge bröderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
visade sig i detsamma tvenne bågformiga vattenstrålar,
lik en vattenkonst. Ett frustande hördes, liksom om
en ofantlig jätte ur sina gigantiska lungor uppgifvit
några djupa suckar. Då visade sig också en hög, svart
fiskrygg, lik en rörlig klippa bakom vattenstrålarna.
Alla bönderna, fulla af bestörtning, ropade att det var
ett hafsvidunder och Erlandus förmådde icke styra
dem. De ilade undan till stränderna.
Sjöröfvaren, som icke var ovan vid åsynen af en
hvalfisk, nalkades emellertid utan fruktan utloppet.
Hvalfisken hade strandat, och som Lauritz kände att
en klippa låg emellan segelleden och det stora djupet,
styrde han oförskräckt nära förbi detsamma. Just
som han gick fri för udden, nära sin sista lof,
sprutade hvalfisken en vattenstråle öfver däcket. Men
Lauritz höjde sig på relingen och slungade till afsked
sitt spjut, i stället för på de svenska bönderna, på den
frustande hvalfisken; det var ett väldigt kast. När det
tunga spjutet som en harpun flög ur mannens hand,
tryckte det sin spets djupt i hvalfiskens nacke. Skaftet
darrade medan hvalfisken skakade sig, och en
blodström färgade vattnet omkring honom. Då han
sprutade sina vattenstrålar voro de också blandade med
blod. Derjemte gjorde han ett häftigt bemödande att
rycka sig lös från grundet, men slog i detsamma sin
väldiga stjert emot en klippa, så att skummet stänkte
himmelshögt och sjelfva djuret uppkastades ännu högre
emot stranden.
Nu kastade också vinden sig på vestlig och då
flög röfvarskeppet, räddadt, utåt hafvet. Lauritz sprang
upp på akterspegelns högsta sirater och svängde
hatten öfver hufvudet, till afsked åt sin broder och
sitt fädernesland. Inom kort hade hans segel
försvunnit under horizonten, och hela den tillämnade
brödratvisten uppgått i rök.
Men det stora hafsvidundret låg, kämpande med
döden, qvar på grundet. Erlandus, som var den
förståndigaste på stället, öfvertalade snart några af
bönderna att ro närmare. Då vaknade modet hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
