Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Först sont på aftonen fingo Ständerna åtskiljas.
Den gamle Knut Eoos hade varit ganska ifrig att tala
för konungen, och mer än en gång hade Eriks ögon
med välvilligt bifall mött honom. Då han gick öfver
borggården, i sällskap med sina vänner, kommo just
fru Agda och jungfru Gundborg ifrån fröken Cecilia,
der de blifvit qvar öfver middagen. Intagen af
förtjusning, fattade han genast med sin väldiga hand en
af sin tillkommande sonhustrus hvita händor, såg
ganska vänligt på henne, och svor på, att i denna
afton skulle hans son skänka henne en brudklädning.
Gundborg bemödade sig att vänligt småle emot
den glade gubben, men hennes blick träffade i
detsamma den bredvidstående Sturens bleka och sorgfulla
ansigte. Då bökade hennes oroliga hjerta att klappa,
en tår kämpade sig fram i hennes öga, och endast
med yttersta möda kunde hon besegra sin Irörelse.
Den gamle Eoosen tog detta för blyghet och sade
skrattande: “Får se om du icke ser muntrare ut
dagen efter bröllopet, din lilla toka!“
Men Gustaf tyckte sig sjelf sårad af detta skämt
riacd den arma flickan. Han gick fram till henne och
frågade: “om icke hon och fru Agda hellre ville åka
i fröken Cecilias vagn, som just nu var framkörd ?“
Utan att vänta hennes svar, förde han henne till
vagnen, den första öfvertäckta, som fanns i Sverige
och som var införd från England af hertig Johan.
Han befallde kusken och förridaren att skyndsamt
köra hem med damerna och genast bortrullade det
ofantliga åkdonet, som var bygdt som ett helt hus på
stolpar, hvilka hvilade på ett Underrede, som intog
så mycket rum, som snart sagdt halfva borggården.
Sjelf gick han upp till fröken, för att, såsom
hennes stallmästare, göra sin uppvaktning.
Medan Karin Månsdotter, som var ettslags
kammarfru, anmälde honom, stod han med nedslagna blickar
i det yttre rummet. Hastigt kom prinsessan ut, med
ett muntert leende på de rosiga läpparne. “God dag,
min unge stallmästare!" sade hon; “hade jag icke sjelf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
