Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagar på Hjelmsäter. Det var ett rätt muntert
bröllop, tyckte du inte det, Bolla ?“
“Å jo!“ svarade tärnan, “men svanorna går ingen
nöd på. Jag bar ner en hel skäppa hafra till dem i
går. Men jag undrar, hvart hinden tog vägen. Den
stackars Diana blef rädd för de båda herrarna, tror
jag, och sprang visst uppåt kullen. Himmelen är
eljest mulen, och det lilla hjortstallet tror jag knappt
har varit Öppet i natt. Jag tyckte, just som jag kom
springande till Myrkeklef i går, att dörren blåste igen;
men, efter jag inte tordes gå ifrån min matmor, då de
främmande voro med henne, måste jag låta det vara
som det var. Inte tänkte jag heller på det i går aftons.“
“Så skynda dig då!“ svarade jungfru Anna. “Vi
skola gå till Myrkeklef och se efter. . . Tag min luta
med dig också!“
Tunga skyar vandrade öfver fästet, ehuru de
icke mildrade sommardagens hetta. Ett åskväder var
i annalkande; men det skrämde ingalunda de raska
flickorna, som icke voro så uppfödda, att de kunnat
blifva ömtåliga för vädret. Bolla satte den röda
sidenkåpan på sin unga jungfru, tog lutan, invecklad i ett
hvitt huckle, under armen, och båda spatserade uppåt
kullen, genom den gröna djurgården.
Då de kommo till grottan, stod hinden derinne
och drack ur den klara källan, hvars sorlande ström
framträngde djupt ur hålan, kanske innerst från
bergets hjerta. Det vackra djuret smektes af
matmoderns hvita hand och lade sig, som vanligt, vid
hennes fötter, då hon satte sig på bänken vid grottans
ingång. Tigande räckte Bolla henne sin luta.
Jungfru Anna knäppte då och då på strängarna;
men tonerna klingade förstämdt, hon rodnade flera
gånger, och det såg ut, som om något märkligt
förtroende tyngt den blyga jungfruns hjerta och sväfvat på
hennes läppar, men att %hon ännu tvekat att omtala
det för Bolla.
“Vädret är så tungt,“ sade hon slutligen, “det
är omöjligt att få den minsta klang i min luta. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
