Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helena Wrede. Ett romantiskt utkast från Gustaf II Adolphs tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
du känner, hvad du hoppas. Konstens och kärlekens
rättigheter äro lika: att blicka in genom de yttre
förhållandenas yta i själens innersta.
Indiens fornsägner berätta, att förrän menniskorna
blifvit skapade, himmelens höga andar, då de älskade
hvarandra, möttes och förenade sig i en tanke; men
då det första och ädlare menniskoslägtet kom på jorden,
förenade sig dessa älskande i en blick. Nu sluter
kärleken hjerta till hjerta, och blick speglar sig i blick,
och tanke smälter i tanke, och de tvenne älskande
makarna äro icke tu utan ett: de känna och
genomskåda hvarandra, och deras själars genomskinlighet
för hvarann är deras salighet. Men mörkrets demon
vandrar genom menniskolifvet med ett dok för sitt
hånleende anlete. Han smyger så gerna en
främmande känsla in i ett älskande bröst, han lockar en
kall blick ur ett älskande öga, han väcker en sårande
tanke i en älskande själ; och så snart han funnit
en enda tanke, en enda känsla att dölja i den ena
makans hjerta för den andra, lyfter han sitt dok och
blåser på den första forhärjande gnistan, som fattat
deras sällhet, och då kan endast deras undergång på
jorden rädda deras kärlek åt himmelen.
En tunn vägg skiljde från den gamle
kyrkoherdens större stuga en liten, enkel kammare. En stor,
förgylld paulun, med tunga, mörkröda
sammetsförhän-gen, intog nästan tredjedelen af rummet och afstack
med sin vidlyftiga prakt så mycket mera emot husets
öfriga knappa och tarfliga husgeråd.
Den fromma Sara, kyrkoherdens hustru, sköt ifrån
sig sin spinnrock, tog den matta lampan i handen och
nalkades försigtigt paulunen. Hon höll lampan bakom
sin rygg, för att icke låta dess sken, tillika med sin
egen blick, falla innanför gardinerna och störa den
slumrande derinne.
På ett snöhvitt örongått hvilade en sofvande
flickas hufvud. Tvänne mjellhvita armar, mellan hvilka
en mörk lock framslingrat sig, betäckte i kors hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
