Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helena Wrede. Ett romantiskt utkast från Gustaf II Adolphs tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gen — märkte att en af dem sett på henne med en
besynnerligt betydelsefull blick, i det han, under
bugningen, gjorde ett oförmärkt tecken med fingret
på sin mun.
Margaretha hviskade åt den gamla fru Sara: “Det
var ett oförmodadt bröllop: Gud vet hur det kommer
att gå. Öfversten glömde att spänna af sig värjan,
så att der var kallt stål mellan brud och brudgum."
Ett par stenkast ifrån prestgårdens tomt låg ett
litet pörte, af kyrkoherdens hustru endast begagnadt
till torkning af humla och pors, samt till ölbrygd. I
denna eljest ödsliga lilla koja hade dock nu en
väldig brasa nedbrunnit, så att de högröda glöden spriddo
en flämtande halfdager öfver de sotiga väggarne. På
en halmkärfve hvilade den gamle kyrkoherden och hans
hustru, sedan’hon skyndsamt ordnat allt för Helenas
afresa. En annan halmkärfve, betäckt med en
björnhud, var ämnad till Helenas bädd.
På den höga tröskeln, det enda säte der fanns,
satt den af aftonens bestyr uttröttade öfversten, och i
hans knä den gråtande bruden. “Min fiskade vän!“
hviskade krigaren. “Jag har i dag högtidligen vunnit
mitt lifs skönaste lott, men jag ryckes så hastigt bort
ifrån min lycka, att jag icke hinner säga dig, hvad
jag behöfde anförtro dig! Jag har så mycket på
hjer-tat, som du behöfde veta, men jag spar det, tills jag
kommer såsom din make och hemtar dig hem. Jag
är glad att veta dig vara på afstånd från farorna,
till dess jag hinner ordna vårt hem. Sof sött, min
unga brud! Jag vet, att ditt rena hjerta tänker med
ömhet på mig!“
Hans manliga arm omslöt och tryckte sakta intill
ett ädelt bröst den hulda gestalten, hvars varma
läppar mötte hans, och hvars häftiga känslor lifligt
uttrycktes i ömma, i ljufva tårar försmältande, blickar,
i dessa blygt förtroliga åtbörder, hvilka den rena
kärleken förstår och besvarar, med en innerligare
vältalighet, än något annat språk på jorden eger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
