Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helena Wrede. Ett romantiskt utkast från Gustaf II Adolphs tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Derefter betraktade hon den hvimlande rörelsen
uti salen, der ynglingar och jungfrur blefvo allt mera
purpurkindade, allt mera skimmerögda; der hjertat
under dansen vågade sig allt närmare det talande
ögat; der blygheten höljde för sin syn ett underbart
dok, väfdt af den flygtiga dimman af en ljuf,
half-född, hemlig tår; der det fladdrande nöjet smekte så
många slumrande känslor vakna, att smärta och glädje
i förvirringen kysstes; der ungdomen framgycklade
bilder af hela sitt snabbt fordoftande lif och firade
dess blomningshögtid.
Helenas hjerta uppfylldes af en sorglig känsla.
Hon kände sig af sitt öde bortryckt ur den
ungdomliga kretsen, innan ännu dess nöjes bägare hunnit
hennes längtande läppar. Hon kände sig så ensam i
försakelsen af sina gladaste år, den bleka, döende
försakelsen af sin ungdoms lust af outspruokna
förhoppningar, af en kärlekens verld, hvars frö hon
bortskänkt innan hon hade sett dess blomma; af en
säll-het, hvars värde endast saknaden lärde henne ana,
då hennes pligters cherub med bart huggande svärd
trädde fram för dess evigt slutna port.
Hon såg med denna sorgliga känsla de tvänne
ynglingarna, hvilka voro för hennes inre af en odödlig
betydelse, flyga midt i den mångfärgade, glada skaran.
En mäktig längtan, att få törtro sitt inre åt någon
likkänslig ande, fattade henne, men alla ansigten, som
mötte hennes åsyn, voro leende och lyckliga, tyckte
hon. Den unge De la Chapelles bleka drag hade
under dansen blifvit öfvergjutna med en rodnad, som
gaf dem en hänförande skönhet. Han tycktes
upp-lifvad af vild yra, och hon läste i hans uppsyn
uttrycket af en munterhet, som hon icke kunde veta var
en djup förtviflans ansträngning att förkläda sin
döds-fara med lifvets sken.
Det tycktes den bleknande Helena, som gycklade
hennes hjertas öde med hennes smärta, som skrattade
hennes olycka under en hennes själs sabbatsstund.
Hon vände sig utåt den djupa snörymden, som
dunkelt skimrade genom fönstret. Tankfullt lutade hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
